Jag fattar inte ens varför jag försöker. Att jag inte bara lägger mig ner och väntar på att dö? Men nej, saker får mig att stanna vid liv. Saker som är värd leva för. Saker som du t.ex! Men ändå kommer jag aldrig vara tillräcklig, aldrig för dig, aldrig för någon. Jag önskar jag kunde göra allt så lätt, men det då går inte. Det gick, men det sjunk till botten. Och jag har inte krafter kvar att ställa mig upp på mina ben längre. Jag säger inte att jag vill dö, jag njuter av livet. Men jag säger att jag blir inte ledsen om jag skulle dö. Det sa jag till och med till mina föräldrar. Döden kommer för oss alla, och jag kommer vänta in den precis som vilken gamling som helst.

Jag är lika sårbar som en torkad ros blad. Vid minsta rörelse och jag går av i tusen biter. Och jag har så svårt hitta alla dom bitarna igen för bli hel. Aldrig har jag lyckats hitta varenda bit för känna mig hel. Ja, jag har trott det. Men varför lura mig själv när jag egentligen vet jag inte har det?

Men jag försöker, det gör jag verkligen. Men jag känner mig så sjukt ensam. hur mycket folk än säger "jag finns där för dig". Så är det något helt annat jag letar efter, den sista biten. Jag letar och letar, och kanske har jag hittat den? Men nu är jag livrädd för skrämma bort den, livrädd för att förstöra allt för att jag inte är tillräcklig....